Vikt, risker & verkligheten – vad vården egentligen menar
Om BMI, ansvar och en matkultur som gått vilse
Många kvinnor med högre BMI får höra att “din vikt ökar risken” – ofta utan att någon förklarar vad det faktiskt betyder. Hur mycket ökar risken? Gäller det alla? Och vad är egentligen vårdens ansvar, och vad är ditt?
I det här samtalet möts Anna (grundare av Moma) och överläkare/obstetriker Eva Wiberg-Itzel för att prata om:
- varför vården använder BMI
- vilka risker man faktiskt oroar sig för
- vad som är strukturellt – och inte ditt personliga misslyckande
- hur dietkulturen kapat hela hälsosamtalet
Det här är en systemkritisk text – inte en spark nedåt mot enskilda kvinnor.
Vem lär oss egentligen om hälsa?
Vi pratar ofta om att “alla måste ta ansvar för sin hälsa”.
Men vem har tagit ansvar för att du ska få bra, begriplig kunskap?
Anna beskriver hur svensk matkultur på många sätt är trasig:
- Sverige är bland de länder i Europa som äter mest processad mat
- Vi lägger väldigt lite tid på att äta jämfört med t.ex. Frankrike
- Samtidigt moraliserar media och myndigheter ständigt kring kost, vikt och disciplin
Resultatet blir en märklig blandning av:
- stress, skuldkänslor och krav på att “skärpa sig”
- dietkultur och PT-profiler som skriker högst på sociala medier
- väldigt lite praktiskt stöd kring vardagsmat, rutiner och relationen till mat
När vården sedan säger: “det är ditt ansvar att ta hand om din hälsa” –
då landar ansvaret ofta på en grund som redan är urholkad av skam, stress och felaktig information.
Varför pratar vården så mycket om BMI?
Eva är tydlig: vården använder BMI inte för att det är ett perfekt mått på individnivå, utan för att det är det vi har just nu för att göra en grov riskbedömning.
“Vi vet att BMI är trubbigt. Men vi har inget bättre sätt att dela in grupper i dag.”
BMI används framför allt för att:
- identifiera grupper där risken för vissa komplikationer är högre i snitt
- kunna erbjuda tätare kontroller, fler ultraljud och mer uppföljning
- planera resurser: vilka behöver mer stöd, vilka kan följas mer “vanligt”
Det innebär inte att alla med högre BMI:
- blir sjuka
- får komplikationer
- eller “orsakar” problem
Men från vårdens perspektiv måste man göra en sorts triage:
vilka behöver vi hålla extra koll på, givet den kunskap vi har idag?
Det stora problemet är att kvinnan på andra sidan skrivbordet ofta bara hör:
“Du är en risk. Du är problemet.”
Friska vs sjuka – men samma BMI
Något Eva återkommer till är att hon egentligen skulle vilja dela upp gruppen kvinnor med högre BMI i två helt olika grupper:
- Kvinnor med högre BMI som i övrigt är friska
- Kvinnor med högre BMI där kroppen redan är påverkad
– t.ex. av högt blodtryck, insulinresistens eller annan sjukdom
I dag har vi inte tillräckligt bra verktyg för att tidigt se vem som kommer bli sjuk och vem som inte gör det. Vid inskrivningen tittar man på:
- blodtryck
- blodprover (t.ex. Hb, sköldkörtel)
- urinprov
- vikt och längd (för BMI)
Men även med dessa värden går det inte att säkert säga:
“Du kommer få preeklampsi”
“Du kommer få graviditetsdiabetes”
“Du kommer inte drabbas av något alls”
Det gör att alla i riskgruppen ofta följs upp på ungefär samma sätt – även de som i slutändan aldrig blir sjuka. Och det upplevs lätt som övervård, kontroll och skuldbeläggning.
Vilka risker tittar vården på?
När vården pratar om högt BMI och graviditet är det några saker man framför allt tänker på:
1. Graviditetsdiabetes
- Kan dyka upp under graviditeten trots att du varit frisk tidigare
- Om den kommer väldigt tidigt (före vecka 20) misstänker man ofta att en typ 2-diabetes är på väg att utvecklas
- En “vanlig” graviditetsdiabetes går oftast över efter förlossningen, men ökar risken för typ 2-diabetes senare i livet
Problemet: gränsvärdena har sänkts, vilket gör att många fler får diagnosen idag. Eva berättar att bland hennes patienter med högre BMI har nästan alla en graviditetsdiabetesdiagnos – ibland med bättre värden än tidigare generationer som inte fick diagnos.
Det här riskerar att bli:
- mer oro
- mer kontroller
- mer stämpling – utan att alltid ge motsvarande nytta.
2. Högt blodtryck & preeklampsi
- Högt blodtryck före vecka 20 tyder ofta på en underliggande benägenhet eller kronisk hypertoni
- Preeklampsi utvecklas efter vecka 20 och har koppling till moderkakan
- Vissa blir mycket svårt sjuka, andra får “bara” lite förhöjt blodtryck och svullnad
Här vet man att övervikt ökar risken på gruppnivå, men:
- smala kvinnor kan också få preeklampsi
- de flesta med högre BMI får det inte
- vi kan inte i förväg förutsäga exakt vem som blir svårt sjuk
Därför behandlas ofta alla i riskgruppen “som om” de skulle kunna tillhöra de mest sårbara – för säkerhets skull.
När riskprat blir övervård – och överbelastning
Det här riskfokuset har konsekvenser, både för kvinnor och för vården:
- fler diagnoser
- fler besök, fler prover, fler kontroller
- mer oro och skam
- risk att resurser inte används där de verkligen behövs som mest
Eva beskriver ärligt hur vården i dag:
“övervårdar en del, för att vi inte vet vilka som blir jättesjuka.”
Det är inte en enskild läkares fel – det är ett systemproblem.
Och det är just systemet Moma vill prata om, inte skuldbelägga enskilda barnmorskor eller läkare.
Trasig matkultur + orimliga krav på kvinnor
När vi zoomar ut från individnivå blir bilden ännu tydligare.
I Sverige lever många kvinnor i en vardag där de förväntas:
- göra karriär
- vara “närvarande supermammor”
- träna, äta “nyttigt”, se snygga ut
- ha ett socialt liv, en ren lägenhet och fungerande ekonomi
På toppen av det här:
- processad snabbmat överallt
- lite tid och ork att laga mat
- få som lärt sig vardagsmatlagning hemifrån
- en hemkunskap i skolan som är begränsad i tid och ofta nedprioriterad
Och samtidigt:
- influensers och PT-profiler som predikar olika dieter
- “nyttiga” produkter som kvarg med massa socker
- en stark fixering vid vikt, “ren” mat och prestation
Det är inte konstigt att relationen till mat blir skev – oavsett om du är smal, tjock eller däremellan.
När vårdens ideal läcker in i rummet
En annan viktig – och känslig – punkt som kommer upp i samtalet är att vårdens personal också är människor.
Eva säger rakt ut att det finns många kollegor som:
- tränar extremt mycket
- äter väldigt lite
- själva har en stökig relation till kropp och mat
När de sedan möter kvinnor med större kroppar kan det bli svårt att:
- hålla isär sina egna ideal från patientens verklighet
- vara helt neutral när det gäller vikt och livsstil
- undvika att (omedvetet) förmedla skam
Det här är inte en ursäkt – men en förklaring till varför mötet ibland blir hårdare än det behöver vara.
Och ytterligare ett argument för varför vi behöver strukturer, utbildning och stöd kring bemötande och vikt, inte bara kliniska riktlinjer.
Så vad är egentligen Momas roll i allt det här?
Moma vill inte bli ännu en röst som:
- talar om för dig hur du “borde” äta
- upprepar samma BMI-mantra som du redan hört
- lägger ännu mer ansvar på dina axlar utan att ge dig verktyg
Vi vill vara:
- ett neutralt, icke-skammande hälsostöd för kvinnor med större kroppar
- en plats där du kan få evidensbaserad information översatt till vanligt språk
- en motvikt till dietkultur och moraliserande hälsosnack
- ett sammanhang där dina erfarenheter tas på allvar
Vi tror på:
- mikrolärande – små, hanterbara kunskapsbitar i vardagen
- en medlemsportal där utbildning, verktyg och community hänger ihop
- att stärka kvinnor, inte kontrollera dem
Och vi tror att när du mår mer balanserat – snarare än “perfekt hälsosamt” –
så spiller det över på både dina barn, din partner och din omgivning.
Avslutande tanke: det är inte du som är trasig
Om du någon gång har lämnat ett vårdbesök och känt:
“Det är mitt fel. Min kropp är problemet.”
…vill vi säga det här väldigt tydligt:
- Du lever i ett system där matkultur, samhällsnormer, stress och vårdstruktur drar åt olika håll.
- Du har inte fått all den kunskap och det stöd du borde ha rätt till.
- Din kropp är inte ett moraliskt projekt – den är din bostad, din historia och ditt hem.
Vår uppgift på Moma är inte att skärpa dig.
Vår uppgift är att stå bredvid dig, översätta, nyansera och stötta.
Vill du dela dina erfarenheter?
Vi vet att många som läser det här:
- bär på både bra och dåliga vårdmöten
- sitter med råd i bagaget som gjort mer skada än nytta
- har tankar om hur vården borde funka
💌 Berätta gärna för oss:
– När har vikt pratats om på ett sätt som hjälpt dig?
– När har det bara skapat skam, stress eller uppgivenhet?
Skriv till oss på Instagram @joinmoma.se
eller via frågelådan